Efter 10 månader hade jag skrivit tre kapitel, orkade knappt öppna datorn och en hård ångest låg som i luften. Om inte annat för att jag börjat berätta om att jag skrev en bok för vänner och bekanta. Men efter en sen och blöt natt på Södermalm i Stockholm, kom jag hem och slängde mig i soffan. Tror att jag till och
med somnade en kort stund, men vaknade upp tillsammans med ett hårt andetag. För någonting där i det ögonblicket hade fått mig att komma ihåg att jag glömt av att vinterstänga huset nere på Öland.

Minusgraderna låg i luften och chansen att vattenrören skulle spricka var stor. På med datorn, in på Sj.se för att se när första tåget till Kalmar gick. 05:35. Jag tittade på armbandsuret som visade 04:15. Den hinner jag med! Jag bokade biljetten och en taxi i samma veva, slängde ihop lite kläder i en ryggsäck och kastade mig iväg. Väl på tåget var adrenalinpåslaget extremt högt, för trots den hårda kvällen på Södermalm och endast ha sovit i några minuter var jag som klarvaken och jag började skriva...

Väl i Alvesta där det var dags för tågbyte, hade jag skrivit nästan lika mycket som på 10 månader och jag kunde inte sluta. Jag skrev sittandes där på bänken i Alvesta, jag skrev på tåget till Kalmar, jag skrev på bussen till Köpingsvik, jag skrev på trappan vid mitt hus. Jag kunde bara inte sluta, orden bara bubblade i huvudet. På bussen tillbaka mot Kalmar bokade jag ett hotell, vars bar jag satte mig i efter att ha checkat in. Jag fortsatte skriva, energin och skrivlusten fortsatte bubbla, jag glömde bort tid och rum. Det var när personalen senare knackade mig på axeln för att baren skulle stänga som jag förstod! Det var såhär jag måste skriva boken, jag måste bort från vardagslivet! Sagt och gjort, dom nästkommande 3 månaderna åkte jag till olika städer i Sverige och skrev det som kom att bli
”Ett liv i mängden – Principium”

Det finns många att tacka för att faktiskt blev en bok till slut, alla som stöttat, alla som frågat hur det går, alla som har sagt att dom vill läsa boken. Men utan min gode vän Lasse hade det inte blivit någon bok. För trots att så lång tid har passerat sedan det första ordet skrevs, till att det (faktiskt) blev ett färdigt manus har han inte gett upp. Han har längs hela vägen stöttat, bråkat, hyllat, sågat och framförallt korrekturläst. Stort tack också till Henrik Insulander för allt jobb med omslaget. Tack också till all personal på restauranger, barer och hotell för att dom låtit migsitta där och skapat en atmosfär som gett mig ord och tro. Ett extra tack till Öland och alla vänner där för utan denna vackra underbara ö, hade det inte heller blivit en bok! Jag har åtskilliga gånger under den här perioden fått den klassiska frågan, Hur känns det nu då när boken nästan är färdig? Mitt standardsvar har varit ”bra”. Men helt ärligt har det tills egentligen nu, mest känts som en jävla massa ord i ett dokument. Men nu när ni läser dessa ord, när dom faktiskt är tryckta ochihopsatta till en bok, får ni gärna fråga mig igen. För jag tror att det är då dom kommer. Dom riktiga känslorna och orden för hur det faktiskt känns!


Jag hoppas ni kommer gilla historien om Sebastian! /Stoffe